Cykelmyran

Chaim Valdemar Kombatt tror inte på tomten, ej heller på gud, Jesus, Shiva, änglarna, satan, Buddha, Manitou eller Muhammed. Han tror inte ens på sig själv. Han sätter sig på sängkanten, tar av sig byxorna, den urtvättade t-shirten, håliga strumpor och de skitna kalsongerna. Han drar sig till minnes att någon en gång i hans ungdom skämtade om hur Henry Kissinger sällan bytte underkläder. Ett skämt, en avlägsen tanke. En objuden gäst, sjuk och skröplig, dement, utan kunskap om nuet, stendöd i framtiden. Ett skämt, som han själv, en ondskefull tanke som uppstod när skaparen låg på sitt yttersta. Världen är gudarnas skithus. Vad är väl värre än en Demiurg med diarré?! Men visst nej, Chaim Valdemar Kombatt tror inte på tomten. Han tror inte ens på sig själv. Han håller upp plaggen framför sig, betraktar dem noga, förlorar sig i fläckar och spruckna sömmar, lika medveten om smutsen och trasigheten som om det faktum att han inte tänker tvätta, laga eller köpa nytt. Han sträcker ut sin nakna kropp på sängen och känner odörerna omsluta honom – stanken av otvättad ilska, varande missmod och kallsvettig smärta. Förr gjorde lukterna honom besvärad; nu är de bara en bekräftelse på att han inte är som de andra. Att han inte gör som de andra. Att han inte låter sig luras som andra. De andra, de dumma.

Det finns något bedövande i doften av ingrodd svett. En känsla av att allt är slut, att allt är borta, att allt ändå är meningslöst. En trygg förvissning om att inget återstår att göra, för om det gjordes skulle det ändå inte leda någon vart. Människan svettas vare sig hon vilar eller arbetar. Frukten av arbete är alltså inte större än frukten av vila, och den av verksamhet inte större än den av hopplöshet. Chaim Valdemar Kombatt andas tungt, drar ned i lungorna de fuktiga utsöndringarna från sin egen kropp. De rusar genom mun och näsa, uppför bihålorna och in i det där templet som vi kallar hjärnan. Förvisso ett tempel för otrogna, men aldrig för kättare. Bortsett då från Chaim Valdemar Kombatt, som känner hur ångorna tränger genom gångar, prång och gränder tills de når det allra heligaste. Sömnen griper om honom, den underbart behagliga, förlösande, den där som ibland slutar i dvalan – drömmen i drömmen och ännu ett varv – där även han blir svettigt verksam trots att hans svett springer ur vila. I sömnen drar han täcket över sig, kryper ihop därunder och tränger genom den tjocka madrassen och sängbottnens fjädrar och spjälor tills han slutligen når golvet med dess monster och demoner som just idag är hans närmaste vänner. Inte alltid, just idag. Och där i mörkret, ljus – det ljus som han inte har sett på många år. Luft, regn, måne, sol, vind, vatten, gräs och buskar, träd, hus, asfalt, bilar – frihet! Men allt är stilla, fridfullt som i dödsögonblicket, för ingenstans syns någon annan människa. ”Ja!” stönar han extatiskt: ”Detta är frihet!” Frihet från andra, och i avsaknad av andra också frihet från sig själv.

Men så smyger de sig på honom, de tjyvaktiga, välanpassade; de småsinta, de lyckliga, de dumma. De andra. En och en, som kamouflageklädda soldater, små, som dvärgar, ofarliga var för sig, men livsfarliga när de samlar sig i massan. Livsfarliga till och med för en jätte som Chaim Valdemar Kombatt. Han rycker till i sömnen, kränger åt höger och vänster, rädd, orolig, plötsligt orörlig, förlamad av skräck inför åsynen av dessa myror till människor. Det vet väl alla att tillräckligt många myror kan döda och äta en människa! Den enda, den mänskliga; den enda mänskliga – Chaim Valdemar Kombatt. Klart att de vill äta honom, han som ger gestalt åt deras egen obetydlighet! En ovanligt stursk en, på cykel, kommer plötsligt emot honom, ensam, avskild från de andra. Helt enkelt snabbare än de andra. ”De snabbaste är också de dummaste”, skrockar Chaim Valdemar Kombatt belåtet. Cyklisten i aerodynamisk sporthjälm och blåglänsande tights kastar föraktfulla blickar mot honom bakom de tonade glasögonen. En karl i långkalsonger, en av de starka. En riktig karl. En riktig myra. Chaim Valdemar Kombatt ser imman i den vältrimmade mustaschen, känner lukten av mannen – nej myran! – som nu är helt nära. Det luktar svett om honom. Arbetssvett, den typen kvinnor gillar. Som om det vore någon skillnad. Dumskallar! Chaim Valdemar Kombatt vet bättre, försvinner i dvalan, i drömmen i drömmen och ännu ett varv, väntar in cykelmyran, ser de små elaka, självgoda ögonen, hatet och hånflinet på dumskallens läppar. Han kör rakt emot honom, vill köra över honom, men Chaim Valdemar Kombatt tar vant och vigt ett steg åt sidan och sticker ut sitt paraply. Cykeln tar tvärstopp och mannen – nej myran! – seglar genom luften i en, två, tre graciösa volter innan en betongpelare gör slut på underhållningen. För alltid. Chaim Valdemar Kombatt pustar ut, sover lugnt, en till är borta, en mindre att låta sig hånas och ledas, förledas, förlöjligas av. En av de många, en av de dumma. En av de andra.