En varg, inte en hund

En morgon när Chaim Valdemar Kombatt vaknade satt Döden på sängkanten. ”Ge mig en anledning…” sade han och ryckte uppgivet på axlarna. ”Till vad?” undrade Chaim Valdemar Kombatt misstänksamt. ”Till varför jag skall låta dig leva”, förklarade Döden. ”Jag har ingen!” svarade Chaim Valdemar Kombatt och drog täcket över huvudet. ”Tack!” sade Döden och var inte längre där. Under täcket var det alldeles svart. Lika svart som den lägenhet där Chaim Valdemar Kombatt framlevde sina dagar bland snabbmatskartonger, dammtussar, smutsiga strumpor, ohyra, vissnade växter, diskberg i vasken och grönsurnad mjölk. ”Jag finns inte, finns inte, finns inte!” mumlade han för sig själv under det svettfläckade täcket. ”Mörkret är allt som finns. Mörkret och de väldiga drömmar som är dess avkomma!” Han ångrade att han hade varit snäsig mot Döden och tittade fram för att be om förlåtelse, men Döden var ju inte längre där. Döden var bara nöjd. Chaim Valdemar Kombatt levde i mörkret, han hörde redan till de döda, utan att ta någon plats i evigheten. Ja, Döden hade all anledning att vara nöjd.

Ljudet störde Chaim Valdemar Kombatt. Ljuset kunde han döda, men aldrig ljudet – den där tjatiga, stötiga, grymma, förvridna, hålögda, groteska, ondsinta påminnelsen om att där ute i ljuset fanns en annan värld som var verklig, på riktigt, befolkad av riktiga människor. En värld full av snusk och våld och mord och vällust, kött och blod och skändligheter. En värld full av nöjen. Han hörde dem genom fönstret, på gården och gatan, de verkliga, riktiga människorna – babblande, skvallrande, mullrande, myllrande, glada och ledsna. Levande. De skrek och viskade, visslade, tutade, rapade, pruttade, suckade, pratade. Smackade när de kysste varandra. ”O ve, o ve, ohyra!” Chaim Valdemar Kombatt kastade rasande täcket åt sidan, steg ur sängen och raglade ut i vardagsrummet. I mörkret fastnade han i ett par byxor som låg slängda på golvet och föll platt mot den skitiga plastmattan. Huvudet fick sig ett slag som för ett ögonblick gjorde honom medvetslös – som om Döden åter satt på sängkanten. Som om Döden hade känt förbarmande med honom. ”Dumheter!” svor Chaim Valdemar Kombatt. ”Döden känner inte förbarmande med någon.” Nej, det gjorde han inte. Men Chaim Valdemar Kombatt var omtöcknad, och den där plastmattan var inte så dum, och efter en liten stund försvann han in i en behaglig dvala.

Ljudet från livet på gatan, det levande, vyssjade honom till sömns – men nej, inte till sömns, utan snarare till det där landet djupt inne i hjärnan, i kroppen, där också Chaim Valdemar Kombatt fick leva bland mössen en stund. Den enda människan bland sex miljarder gnagare! Han kände sig stark, faktiskt oövervinnelig. Lemmarna lämnade tyngdlagen bakom sig, ögonen såg bara inåt, och öronen hörde blott inåt, och näsan förnam bara lukterna inifrån. Kroppen flöt ut över golvet, blev till hektoplasma, och Chaim Valdemar Kombatt blev till ett spöke. Fantomen, den vandrande vålnaden, på stadens gator, men osynlig, inte som Mr Walker i solbrillor, trenchcoat och hatt. ”Jag är en varg, inte en hund…” mumlade Chaim Valdemar Kombatt utan att läpparna rörde sig. Och vargen rusade nedför gatorna, försvann in i gränderna, svarta och mörka och fulla av ohyra, jagade ut de eländiga, snuskiga, ruskiga, våldsamma, öppnade pulsådern med sina tänder och drack av det sprutande blodet. Överallt i staden låg berg av sönderslitna kroppar. Vattnet i rännstenen färgades rött. Vargen ylade och allt blev stilla. Allt blev tyst. Äntligen. Chaim Valdemar Kombatt somnade, lycklig, så lycklig som han kunde vara. Saliv rann ur mungipan på honom och bildade en pöl på golvet som löste upp smutsen och blev till en motbjudande goja. Han snarkade vällustigt, andades ut med sådan kraft att saliven och gojan for ut över golvet. Ännu en fläck, ännu en dynghög av elände. Kanske kom Döden tillbaka imorgon? Han snarkade till igen. Kanske imorgon, men inte just nu. Just nu var Chaim Valdemar Kombatt en varg.