Cykelmyran

Chaim Valdemar Kombatt tror inte på tomten, ej heller på gud, Jesus, Shiva, änglarna, satan, Buddha, Manitou eller Muhammed. Han tror inte ens på sig själv. Han sätter sig på sängkanten, tar av sig byxorna, den urtvättade t-shirten, håliga strumpor och de skitna kalsongerna. Han drar sig till minnes att någon en gång i hans ungdom skämtade om hur Henry Kissinger sällan bytte underkläder. Ett skämt, en avlägsen tanke. En objuden gäst, sjuk och skröplig, dement, utan kunskap om nuet, stendöd i framtiden. Ett skämt, som han själv, en ondskefull tanke som uppstod när skaparen låg på sitt yttersta. Världen är gudarnas skithus. Vad är väl värre än en Demiurg med diarré?! Men visst nej, Chaim Valdemar Kombatt tror inte på tomten. Han tror inte ens på sig själv. Han håller upp plaggen framför sig, betraktar dem noga, förlorar sig i fläckar och spruckna sömmar, lika medveten om smutsen och trasigheten som om det faktum att han inte tänker tvätta, laga eller köpa nytt. Han sträcker ut sin nakna kropp på sängen och känner odörerna omsluta honom – stanken av otvättad ilska, varande missmod och kallsvettig smärta. Förr gjorde lukterna honom besvärad; nu är de bara en bekräftelse på att han inte är som de andra. Att han inte gör som de andra. Att han inte låter sig luras som andra. De andra, de dumma.

Det finns något bedövande i doften av ingrodd svett. En känsla av att allt är slut, att allt är borta, att allt ändå är meningslöst. En trygg förvissning om att inget återstår att göra, för om det gjordes skulle det ändå inte leda någon vart. Människan svettas vare sig hon vilar eller arbetar. Frukten av arbete är alltså inte större än frukten av vila, och den av verksamhet inte större än den av hopplöshet. Chaim Valdemar Kombatt andas tungt, drar ned i lungorna de fuktiga utsöndringarna från sin egen kropp. De rusar genom mun och näsa, uppför bihålorna och in i det där templet som vi kallar hjärnan. Förvisso ett tempel för otrogna, men aldrig för kättare. Bortsett då från Chaim Valdemar Kombatt, som känner hur ångorna tränger genom gångar, prång och gränder tills de når det allra heligaste. Sömnen griper om honom, den underbart behagliga, förlösande, den där som ibland slutar i dvalan – drömmen i drömmen och ännu ett varv – där även han blir svettigt verksam trots att hans svett springer ur vila. I sömnen drar han täcket över sig, kryper ihop därunder och tränger genom den tjocka madrassen och sängbottnens fjädrar och spjälor tills han slutligen når golvet med dess monster och demoner som just idag är hans närmaste vänner. Inte alltid, just idag. Och där i mörkret, ljus – det ljus som han inte har sett på många år. Luft, regn, måne, sol, vind, vatten, gräs och buskar, träd, hus, asfalt, bilar – frihet! Men allt är stilla, fridfullt som i dödsögonblicket, för ingenstans syns någon annan människa. ”Ja!” stönar han extatiskt: ”Detta är frihet!” Frihet från andra, och i avsaknad av andra också frihet från sig själv.

Men så smyger de sig på honom, de tjyvaktiga, välanpassade; de småsinta, de lyckliga, de dumma. De andra. En och en, som kamouflageklädda soldater, små, som dvärgar, ofarliga var för sig, men livsfarliga när de samlar sig i massan. Livsfarliga till och med för en jätte som Chaim Valdemar Kombatt. Han rycker till i sömnen, kränger åt höger och vänster, rädd, orolig, plötsligt orörlig, förlamad av skräck inför åsynen av dessa myror till människor. Det vet väl alla att tillräckligt många myror kan döda och äta en människa! Den enda, den mänskliga; den enda mänskliga – Chaim Valdemar Kombatt. Klart att de vill äta honom, han som ger gestalt åt deras egen obetydlighet! En ovanligt stursk en, på cykel, kommer plötsligt emot honom, ensam, avskild från de andra. Helt enkelt snabbare än de andra. ”De snabbaste är också de dummaste”, skrockar Chaim Valdemar Kombatt belåtet. Cyklisten i aerodynamisk sporthjälm och blåglänsande tights kastar föraktfulla blickar mot honom bakom de tonade glasögonen. En karl i långkalsonger, en av de starka. En riktig karl. En riktig myra. Chaim Valdemar Kombatt ser imman i den vältrimmade mustaschen, känner lukten av mannen – nej myran! – som nu är helt nära. Det luktar svett om honom. Arbetssvett, den typen kvinnor gillar. Som om det vore någon skillnad. Dumskallar! Chaim Valdemar Kombatt vet bättre, försvinner i dvalan, i drömmen i drömmen och ännu ett varv, väntar in cykelmyran, ser de små elaka, självgoda ögonen, hatet och hånflinet på dumskallens läppar. Han kör rakt emot honom, vill köra över honom, men Chaim Valdemar Kombatt tar vant och vigt ett steg åt sidan och sticker ut sitt paraply. Cykeln tar tvärstopp och mannen – nej myran! – seglar genom luften i en, två, tre graciösa volter innan en betongpelare gör slut på underhållningen. För alltid. Chaim Valdemar Kombatt pustar ut, sover lugnt, en till är borta, en mindre att låta sig hånas och ledas, förledas, förlöjligas av. En av de många, en av de dumma. En av de andra.

Ett spöke bland andra

I mörkret, i vakenheten, ser Chaim Valdemar Kombatt spöken. Överallt i lägenheten lurar de på honom: bortsprängda ben i gyttjan i Paschendael; ett kvarglömt huvud i en hjälm på sluttningarna vid Cassino; tangel av tarmar som blottats av kartescher vid Breitenfeld; brinnande spädbarn i Baghdad (nu och för sjuhundrafemtio år sedan); bortskjutna ögon vid Agincourt; gravida kvinnor med magarna uppskurna, plundrade, i Nanjing; ruttnande, stinkande, uppsvullna, blåsvarta kroppar vid Antietam; avskjutna, brinnande lemmar på Victory; djupfrusna åldringar med vidöppna munnar och rimfrost i skägget i havet intill Wilhelm Gustloff; förkolnade, svarta, förkrympta lämningar av det som en gång var människor i en bunker på Iwo Jima. De lever i badkaret, i garderoben, på hatthyllan, under soffan och köksbordet, i tvättmaskinen, bakom bokhyllan, och – värst av allt! – under sängen – den säng där Chaim Valdemar Kombatt framlever nästan all sin tid. Ibland, i ’bäst av allt’, när allt är bäst och han faller i den där dvalan, drömmen i drömmen och ännu ett varv, då händer det att han försvinner genom madrassen, genom sängen, ned till golvet därunder och trivs bra med spökena som lever där. Men annars är han rädd för dem. Hemska tanke, fruktansvärda smärta – han är nästan alltid rädd för dem!

Han hör dem om natten, när allt för en gångs skull är tyst därute – bladder, pladder, tjat, prat, tjut och lycka borta för ett lyckligt ögonblick. Och likväl får han inte njuta, inte han, den väldige Chaim Valdemar Kombatt. Rädd för spöken, för demonerna därunder honom. Namnlösa, harmlösa – bilder av vanställda människor från långt tillbaka som han aldrig har gjort något ont. Och ändå väljer de att hemsöka honom! Han drar täcket över sig, sluter det om huvudet, trycker sig mot madrassen, men ljuden består – vinande, kvidande, gråtande, lidande, grinande, svidande, längtande, hatande, älskande, döende. Chaim Valdemar Kombatt svettas blodkroppar under sitt täcke, ryser så att sängen skakar, ser de odöda hasa sig fram över golvet och resa sig, slita av honom täcket och lägra honom med sina förtvinade stumpar till könsorgan. Han skriker, och precis som de ljud som inte går att stänga ute, försvinner hans ut på gården och ekar svagt mellan huskropparna. Kanske till förtret för någon yrvaken granne, men knappast till hjälp för Chaim Valdemar Kombatt. Han kastar av sig täcket och rusar upp ur sängen. I dörröppningen blir han stående, darrande, skakande, ristande, skälvande, klarvaken, helnaken, naken och utlämnad, helt i deras våld, dessa skamlösa spöken. Framför honom slagfältet.

Detta myller av gångar och gränder, prång, berg, skyttegravar, leråkrar, bunkrar, kullar, skogsdungar, sandstränder, böljande vågor av flytande pizzakartonger. Livflottar. Detta oändliga, livsfarliga vardagsrum. I början, som alltid, blott mörker och kaos, som i striden, tills ögat vänjer sig och finner skärpan, och se, där i soffan den svarta gestalten av kött som bränts djupt in i benen, helt svart utom tänderna, vita, de blänker när vålnaden – ja, denna hemska! – reser sig ur soffan, och skrattande – vita! – går mot Chaim Valdemar Kombatt. Han ryggar tillbaka, ser bort mot bokhyllan, den svarta försvinner, men där, i dunklet, en man med bortskjuten käke och hjärnan i munnen, händerna utsträckta – de bortsprängda, avskjutna – vädjande, som om Chaim Valdemar Kombatt kunde lindra hans sedan länge bortglömda smärta. ”O, den som ändå fick vara i dina kläder!” utbrister han plötsligt, chockad över sin dristighet. Mannen med hjärnan i munnen stannar upp, tittar sorgset på den triumferande Chaim Valdemar Kombatt och försvinner i ett moln av damm – som när Buffy sticker pålen i hjärtat på vampyrerna. Han känner modet nu; makten över liv och död – nej inte liv, men död. Han styr de döda, dem han kan styra. Man kan bara härska över sina likar.

Under soffbordet en annan, en som legat ganska länge, nästan bara vita benen kvar. Return of the living dead? ”Nej, det hoppas jag verkligen inte!” tänker den allt tuffare Chaim Valdemar Kombatt och drömmer sig bort till en bättre värld. I köket ser han dem inte längre. Häromnatten låg det ett halvt förruttnat huvud i kylskåpet, häromdagen satt en man med en björkstör i stjärten och kved vid det svarta fönstret. Nej, han ser dem inte längre. Annars ser han dem nästan alltid. Dags att gå till sängs igen, dags att tränga genom madrassen och sängen, ned till golvet; dags att umgås med dem, leva med dem, älska med dem. De döda, de riktigt döda. De som är som han, dem han alltid ser. Den han alltid ser. Chaim Valdemar Kombatt ser allt, har sett allt, blir lika rädd för det – och stursk igen! Han har sett sig själv med en björkstör i röven, men aldrig någonsin på ett kors. Han drar åter täcket över huvudet. Kanske att han hoppas.

Den yttersta ritten

Chaim Valdemar Kombatt levde i de yttersta dagarna, i skuggan av kaos, katastrof, Armageddon, atomvintern, tidens ände, Jesus Frälsarens återkomst – till vad då? Denna den sista – den yttersta!– tanken fick alltid Chaim Valdemar Kombatt att le: Till vad då? Åt vad då? För vad då? Johannes hade rätt i en sak: Allting skulle snart ta slut. Han hade fel i en annan: Inget skulle följa därefter. En gång i tiden hade Chaim Valdemar Kombatt älskat Västernfilmer: Rio Bravo, Diligensen, Fort Apache, Vera Cruz och Rio Grande, Sheriffen, The Alamo, Sju Vågade Livet, och, ja, sedan red de visst igen. Själv red Chaim Valdemar Kombatt med Apokalypsens fyra ryttare. Ett sådant gäng, en sådan liga! Släng er i väggen, bröderna James, gräv ned er, bröderna Younger. Och så Quantrill, som satte Kansas i brand – just det, Kansas. Och? ”Hur svårt kan det vara?!” tänkte Chaim Valdemar Kombatt och drog på munnen. Kansas? Själv red han med dem som skulle dränka hela världen i dess egna spyor. Kansas… Ja, han var stor, Chaim Valdemar Kombatt. Större än någon av de andra ryttarna. Snabbt drev han på den största av hingstar, skoningslöst, häftigt, målmedvetet, hårt, utan pardon, det arma djuret blott ett redskap i försynens händer. De fyra där bakom tvekade, skrämda av ett sådant kompromisslöst hat och ursinne. Visst skulle de väl ödelägga världen, men var inte detta att gå för långt? Chaim Valdemar Kombatt stannade upp, red ett stycke tillbaka, drev på sina fränder och vapenbanditer, med piska och svärd, med brandfacklan i handen – ”Stå på, stanna aldrig, framåt mina vänner, tills världen under er kvävs av stanken från sin outhärdliga charm!” Sedan tystnade larmet, och skriken dog bort, och Chaim Valdemar Kombatts hingst vägrade lyda. De fyra försvann bort mot solnedgången, och domedagen rann honom ur händerna igen. Han snarkade.

Ibland lekte Chaim Valdemar Kombatt med döden. Han smög ut om natten när staden låg öde och alla de glada och lyckliga sov – utmed huvudleden, ned till motorvägen, tog sig över staketet och ut i mitten av körbanan där han dansade fram mellan sladdande bilar. Framför dem sprang han, och mellan dem, bakom dem, under en väldig långtradare någon gång, nära, så nära att han kunde se skräcken i deras ögon. Skräcken för vad? Det var ju inte de som skulle dö! ”Hycklare!” skrek Chaim Valdemar Kombatt efter bilarna som vinglade vidare i sina mäktiga hundratjugo knyck. Rädda för vad? Men visst ja! – obehaget, det faktum att deras tillrättalagda liv för ett ögonblick såg ut att rubbas något litet stycke. De fruktade det obekväma, det som inte ingick i den sedan länge utstakade färdplanen. I helvete att de brydde sig ett spår om Chaim Valdemar Kombatt! Han såg en rasande Mercedes rusa fram i fjärran, väntade i vägrenen – ”Kom igen, dra på nu, bättre kan du, satans supermes!” – såg ljuset växa, bländades, slängde sig ut framför bilen, såg skräcken, våndan, ilskan hatet; såg sig själv för ett ögonblick – och kände sedan hur backspegeln trängde in i sidan och knäckte några revben. Kollisionen kastade honom tillbaka i vägrenen där han lade sig ned i gräset och skrattade.

Smärtan drev honom framför sig när han haltande fortsatte mot bron ett par hundra meter längre bort. O denna bro, detta magnifika mästerverk och monument över människans enfald! ”Man är väl född på ena sidan”, brukade Chaim Valdemar Kombatt tänka. ”Vad har man på den andra att göra?” O som den lös i mörkret med lamporna på sina tjocka vajrar och väldiga pyloner som pekade finger mot himlen! ”Från toppen av dem kan man tala med gud!” skrattade Chaim Valdemar Kombatt, som inte alls trodde på den karlen. Dubbelvikt – revbenen sved, stack och ristade honom inifrån – kröp han fram på det tunna broräcket, en meter till vägbanan, femtio till floden därunder. Bilarna blinkade, tutade, bromsade till, och han slant, hötte åt dem med näven och skrek: ”Vill ni döda mig, kasta mig i floden med era tutor och lampor och upprörda blickar? Nåväl, gott folk, ni har lyckats, ja, lyckats, för långt länge sedan!” Och han fortsatte uppför en vajer, mot himlen, som James Bond på Golden Gate, högre och högre, bland lampor och fåglar och träck, herrens avföda, högre tills han nådde himlen och herren gud inte var där. En bro, ett torn, en bönstjälk – det finns aldrig någon där när man kommer fram. Som om han inte visste! Och så kastade han sig ut i luften, föll fritt genom mörkret – mörker, mörker överallt, floden omöjlig att urskilja, blått om dagen är blott svart om natten. Men så plötsligt, innan svart blev svart för gott, andra ljud i tystnaden, de ljud som till skillnad från ljuset inte gick att stänga ute. Babbel och bubbel och skrik och skrän och människornas triviala plågor. ”Inte nu igen!” suckade Chaim Valdemar Kombatt och öppnade ögonen för att möta mörkret i sin egen verklighet. Den verkliga verkligheten. En dag skulle han faktiskt kasta sig ut från den där bron. På riktigt. En dag. En annan dag. Men aldrig någon natt.

Flickan i den röda klänningen

Chaim Valdemar Kombatt grät inte längre när han vaknade på morgonen. Han vaknade överhuvudtaget inte längre på morgonen. Tvärtom var det då som han gick till sängs. Och att gråta sig till sömns hade han slutat med en midsommarafton för snart femton år sedan, när han insåg att flickan i den röda klänningen var död. Ja, förresten, inte bara död helt nyligen, utan sedan alltid. Hon hade faktiskt aldrig levat, annat än i Chaim Valdemar Kombatts eget hjärta. Men där levde hon å andra sidan så starkt att han aldrig riktigt kunde erkänna för sig själv att hon faktiskt alltid hade varit död. För hur kan något så levande vara så dött? Därefter fanns det inte längre någon anledning att gråta sig till sömns. I stället hade han börjat gråta när han vaknade på morgonen. Men allt eftersom minnet av flickan i den röda klänningen växte ut ur hjärtat och tog över själen och blev till allt som existerade i Chaim Valdemar Kombatts tillvaro, försvann medvetenheten om resten av världen, om andra människor, om verkligheten utanför den lilla lägenheten mitt i staden. Lägenheten som han en gång hade älskat, staden där han en gång hade varit kung. Och så blev Chaim Valdemar Kombatt rädd för att se något annat än flickan i den röda klänningen, rädd för andra ljud och röster, rädd för andra synpunkter – rädd för att känna andra lukter än den av henne den där enda gången de kom varandra nära i ett fuktigt kallgarage hos en gemensam bekant som han sedan länge hade glömt namnet på. Och eftersom han alltså blev rädd för allt annat än minnet av flickan i den röda klänningen, begynte Chaim Valdemar Kombatt att gå till sängs när andra steg upp på morgonen, och undvek stiga upp förrän vid mörkrets inbrott. Och den som steg upp när han egentligen borde gå och lägga sig kunde inte längre gråta sig till sömns, och inte heller gråta när han vaknade eftersom han ju vaknade när han egentligen borde gå till sängs! Således hade Chaim Valdemar Kombatt sedan länge slutat att gråta överhuvudtaget.

Somrarna var särskilt svåra eftersom mörkret föll sent om kvällarna och ljuset kom tidigt på morgnarna. Bakom sina massiva rullgardiner kunde Chaim Valdemar Kombatt förvisso alltid leva i mörker, men ljuden blev han inte av med, och inte heller påträngande lukter. De tycktes honom som om människorna på ren jävelskap fick mer energi på somrarna. De steg upp när det ljusnade i gryningen och gick aldrig till sängs förrän vid midnatt. Staden befolkades av horder av tröttsamt glada människor som i värmen uppehöll sig på gator och torg och bullriga serveringar hela dagarna och långt in på nätterna så att det nästan var omöjligt för Chaim Valdemar Kombatt att inte konfronteras med dem om han inte inskränkte sig till att gå ut mellan ett och fyra på natten. Och i längden blev det ohållbart. Han behövde då och då skaffa något att äta, och understundom besöka en bank eller ett postkontor även om hans ekonomiska transaktioner i regel kunde skötas utan personlig inblandning. Nej, tacka visste han vintern! För även om ett fåtal situationer krävde umgänge med andra människor, kände han att det var lättare att möta dem i mörkret. Varma, soliga sommardagar påminde honom bara om den där satans lyckan som människorna alltid jagade och som alla andra ständigt tycktes finna. I mörkret en råkall vinterdag såg de åtminstone lika missnöjda, liknöjda och eländigt olyckliga ut som han själv. ”Vilka dårar”, tänkte han, ”som tror att vädret är den enda källan till lycka eller olycka!”

Med åren hade han lärt sig att sova. Han kunde sova i flera dygn i sträck, och det var under sådana perioder som han understundom kunde råka i den där dvalan som förde honom under madrassen, och sängen, till monstren på golvet där under. Drömmen i drömmen, den där underbara, där också Chaim Valdemar Kombatt fick njuta förmågan att gå genom dörren, ut på gatan, på staden, i parken, på krogen och äga ett stycke av världen, som alla de andra. Mer än de andra, förmer än de andra, de där lallande idioterna som inget begrep, ja, som levde i tron att det finns något att få utan att ge upp allt; som om någonting finns utanför, inte bara i hjärtat och själen. Chaim Valdemar Kombatt visste bättre. Allt som fanns fanns bara i honom; det äkta, det sanna och rätta, det rena – på riktigt, inte som den där falska lyckan som måste bekräftas av andra. För hur skulle andra kunna bekräfta en jätte som han? Flickan i den röda klänningen hade en gång varit den enda. Trodde han. Sedan dess visste han bättre. Hon kunde aldrig bekräfta honom – han kunde bara bekräfta sig själv genom henne, hans kärlek till henne, den rena, den rätta, på riktigt. Men aldrig att hon begrep det! Hon levde bara genom honom. Det var en härlig insikt, och den höll honom vid liv där bakom rullgardinerna i lägenheten som han en gång hade älskat. I staden där han en gång hade varit kung.

Drömmen i drömmen

Ibland gick Chaim Valdemar Kombatt i taket, försvann genom golvet, passerade grannarnas snuskigt välordnade liv, såg hur soffan stod rätt, som i Room Service, växterna våta och prunkande, tavlorna rätt hängda och med belysning, på rätt avstånd från varandra, inga dammtussar någonstans – kliniskt var ordet, ett skällsord, det värsta som Chaim Valdemar Kombatt kände till. I drömmen, den nya, den andra, den våta, i drömmen i drömmen förlorade han sig totalt så att modet grep honom om livet, drog med honom ut i livet, ställde honom mot andra, inte alls som han – förminskade dvärgar, patetiska, skägglösa, könlösa halvapor, ynkliga på alla sätt där de stod som lallande barnungar bredvid den väldige Chaim Valdemar Kombatt. Drömmen i drömmen, den där underbara, det skruvade varvet, och sedan ett till. Världen under täcket, ja madrassen, rent av golvet under sängen där monstren fortfarande bodde. I drömmen i drömmen och sedan ett varv till, var Chaim Valdemar Kombatt inte längre rädd för dem. Tvärtom var demonerna hans bästa vänner. Hans enda vänner. Utan dem hade han inget, hade han ingen. Grannarna levde på raken, på röken, drack lagom med kröken, åt rätt på rätt sätt, steg upp tidigt på morgonen, sprang några varv genom parken, tog bussen till arbetet, gav sig åt saltgruvan, kämpade, gnetade, gnällde en stund när de kom hem på kvällen, men aldrig att de sade ifrån, satte ned foten, sköt direktören och brände ned bygget, drog proppen ur vasken och tömde ut skiten. Aldrig att de tog ställning mot allt de klagade på! Det hade världen lämnat åt Chaim Valdemar Kombatt och hans demoner.

Drömmen i drömmen, den skruvade, tog honom med ut i parken, där löpande, loppbitna, lömska ligister håglöst rände förbi honom, joggande, tränande, jagande den dumma tanken att något kan vara perfekt. Vad är väl en perfekt kropp värd när den ändå hålls fången i saltgruvan? Dumskallar! Ett gäng ynglingar rusade rakt emot honom, självsäkert, hänsynslöst, utan att vika åt sidan för honom som gick uppför backen, till höger, precis som man skall. Chaim Valdemar Kombatt kastade sig raskt åt sidan, steg av trottoaren och satte foten i leran intill. ”Din tanklösa mygga, din tandlösa varulv!” sade han lugnt med demonernas vänskap i handen, i fickan, i Magnumrevolvern som vilade innanför byxlinningen. Ynglingarna stannade upp och en av dem vände sig om och tog några hotfulla steg mot Chaim Valdemar Kombatt. ”Var fick du luft ifrån, gubbjävel?!” undrade han hetsigt. ”Jag har inte gett dig rätt att andas!” ”Och jag inte dig…” sade Chaim Valdemar Kombatt, drog revolvern ur byxlinningen, satte den mot ynglingens panna och kramade avtryckaren. Smällen ekade mellan bergväggarna i den lilla sänkan, och sedan ett sugande, krasande ljud när ben och blod och hjärnsubstans imploderade, föll samman, rann ut genom det väldiga hålet i bakhuvudet,. Allt på en bråkdels sekund, inom loppet av nästan ingen tid alls. På och av, fanns, fanns inte; liv och lust, självhävdelse, besvikelser, vibrerande ilska och frustrationer, allt helt nyss levande, nu blott en rännil av blod och förverkad materia i rännstenen på en spatserstig i parken. Den odågan sprang aldrig mer i vägen för någon! Röken stod ännu ur den blodstänkta pipan när Chaim Valdemar Kombatt sänkte vapnet och sköt några skott i marken. Kulorna studsade, ynglingarna dansade. Bakåt, snubblande, ramlande, famlande, snabbt, i panik nedför backen, på benen, på baken, livrädda, de helt nyss så väldiga, självsäkra, välbyggda pojkarna som alltid tog precis allt som de ville ha närhelst de ville ha det. Men inte längre, aldrig mer. Chaim Valdemar Kombatt stoppade revolvern i byxlinningen, kastade en blick på den livlösa kroppen, vände på klacken och fortsatte nöjd uppför backen. Med demonerna om ryggen hade han världen, det sanna och rätta och värdet av allt i sin hand.

Grannarna bråkade, älskade, tvekade – ljudet av självsäker ängslan trängde genom golv och fönster, väggar, rent av genom täcket, madrassen, ja sängen själv, nådde till sist Chaim Valdemar Kombatt där han levde bland monstren i drömmen i drömmen, tog drömmen ur drömmen och dödade drömmen, den sista, den enda, tills ljudet blev verkligt, det där som till skillnad från ljuset inte gick att stänga ute. Demonerna höll honom inte längre om ryggen, de ruskiga pojkarna levde igen, ägde gator och torg, spatserstigar, parker, hus, himmel och helvete. Chaim Valdemar Kombatt vaknade till och blev åter en mes bland de levande. Snart blev det mörkt, rent av tyst för en stund. Då kunde han kanske våga sig ut för att handla en pizza, skaffa en kartong till att lägga på hög med de andra. ”Livet är en pizzakant”, mumlade han ännu sömndrucken. ”Någon annan har alltid ätit upp det gottiga i mitten!” Ja, någon annan hade minsann alltid ätit upp den pizza som är livet för Chaim Valdemar Kombatt. Bara i drömmen i drömmen fick han någon gång njuta av andras uppstötta lycka och glädje. Bara i drömmen i drömmen, och bara ibland.

En varg, inte en hund

En morgon när Chaim Valdemar Kombatt vaknade satt Döden på sängkanten. ”Ge mig en anledning…” sade han och ryckte uppgivet på axlarna. ”Till vad?” undrade Chaim Valdemar Kombatt misstänksamt. ”Till varför jag skall låta dig leva”, förklarade Döden. ”Jag har ingen!” svarade Chaim Valdemar Kombatt och drog täcket över huvudet. ”Tack!” sade Döden och var inte längre där. Under täcket var det alldeles svart. Lika svart som den lägenhet där Chaim Valdemar Kombatt framlevde sina dagar bland snabbmatskartonger, dammtussar, smutsiga strumpor, ohyra, vissnade växter, diskberg i vasken och grönsurnad mjölk. ”Jag finns inte, finns inte, finns inte!” mumlade han för sig själv under det svettfläckade täcket. ”Mörkret är allt som finns. Mörkret och de väldiga drömmar som är dess avkomma!” Han ångrade att han hade varit snäsig mot Döden och tittade fram för att be om förlåtelse, men Döden var ju inte längre där. Döden var bara nöjd. Chaim Valdemar Kombatt levde i mörkret, han hörde redan till de döda, utan att ta någon plats i evigheten. Ja, Döden hade all anledning att vara nöjd.

Ljudet störde Chaim Valdemar Kombatt. Ljuset kunde han döda, men aldrig ljudet – den där tjatiga, stötiga, grymma, förvridna, hålögda, groteska, ondsinta påminnelsen om att där ute i ljuset fanns en annan värld som var verklig, på riktigt, befolkad av riktiga människor. En värld full av snusk och våld och mord och vällust, kött och blod och skändligheter. En värld full av nöjen. Han hörde dem genom fönstret, på gården och gatan, de verkliga, riktiga människorna – babblande, skvallrande, mullrande, myllrande, glada och ledsna. Levande. De skrek och viskade, visslade, tutade, rapade, pruttade, suckade, pratade. Smackade när de kysste varandra. ”O ve, o ve, ohyra!” Chaim Valdemar Kombatt kastade rasande täcket åt sidan, steg ur sängen och raglade ut i vardagsrummet. I mörkret fastnade han i ett par byxor som låg slängda på golvet och föll platt mot den skitiga plastmattan. Huvudet fick sig ett slag som för ett ögonblick gjorde honom medvetslös – som om Döden åter satt på sängkanten. Som om Döden hade känt förbarmande med honom. ”Dumheter!” svor Chaim Valdemar Kombatt. ”Döden känner inte förbarmande med någon.” Nej, det gjorde han inte. Men Chaim Valdemar Kombatt var omtöcknad, och den där plastmattan var inte så dum, och efter en liten stund försvann han in i en behaglig dvala.

Ljudet från livet på gatan, det levande, vyssjade honom till sömns – men nej, inte till sömns, utan snarare till det där landet djupt inne i hjärnan, i kroppen, där också Chaim Valdemar Kombatt fick leva bland mössen en stund. Den enda människan bland sex miljarder gnagare! Han kände sig stark, faktiskt oövervinnelig. Lemmarna lämnade tyngdlagen bakom sig, ögonen såg bara inåt, och öronen hörde blott inåt, och näsan förnam bara lukterna inifrån. Kroppen flöt ut över golvet, blev till hektoplasma, och Chaim Valdemar Kombatt blev till ett spöke. Fantomen, den vandrande vålnaden, på stadens gator, men osynlig, inte som Mr Walker i solbrillor, trenchcoat och hatt. ”Jag är en varg, inte en hund…” mumlade Chaim Valdemar Kombatt utan att läpparna rörde sig. Och vargen rusade nedför gatorna, försvann in i gränderna, svarta och mörka och fulla av ohyra, jagade ut de eländiga, snuskiga, ruskiga, våldsamma, öppnade pulsådern med sina tänder och drack av det sprutande blodet. Överallt i staden låg berg av sönderslitna kroppar. Vattnet i rännstenen färgades rött. Vargen ylade och allt blev stilla. Allt blev tyst. Äntligen. Chaim Valdemar Kombatt somnade, lycklig, så lycklig som han kunde vara. Saliv rann ur mungipan på honom och bildade en pöl på golvet som löste upp smutsen och blev till en motbjudande goja. Han snarkade vällustigt, andades ut med sådan kraft att saliven och gojan for ut över golvet. Ännu en fläck, ännu en dynghög av elände. Kanske kom Döden tillbaka imorgon? Han snarkade till igen. Kanske imorgon, men inte just nu. Just nu var Chaim Valdemar Kombatt en varg.