Den yttersta ritten

Chaim Valdemar Kombatt levde i de yttersta dagarna, i skuggan av kaos, katastrof, Armageddon, atomvintern, tidens ände, Jesus Frälsarens återkomst – till vad då? Denna den sista – den yttersta!– tanken fick alltid Chaim Valdemar Kombatt att le: Till vad då? Åt vad då? För vad då? Johannes hade rätt i en sak: Allting skulle snart ta slut. Han hade fel i en annan: Inget skulle följa därefter. En gång i tiden hade Chaim Valdemar Kombatt älskat Västernfilmer: Rio Bravo, Diligensen, Fort Apache, Vera Cruz och Rio Grande, Sheriffen, The Alamo, Sju Vågade Livet, och, ja, sedan red de visst igen. Själv red Chaim Valdemar Kombatt med Apokalypsens fyra ryttare. Ett sådant gäng, en sådan liga! Släng er i väggen, bröderna James, gräv ned er, bröderna Younger. Och så Quantrill, som satte Kansas i brand – just det, Kansas. Och? ”Hur svårt kan det vara?!” tänkte Chaim Valdemar Kombatt och drog på munnen. Kansas? Själv red han med dem som skulle dränka hela världen i dess egna spyor. Kansas… Ja, han var stor, Chaim Valdemar Kombatt. Större än någon av de andra ryttarna. Snabbt drev han på den största av hingstar, skoningslöst, häftigt, målmedvetet, hårt, utan pardon, det arma djuret blott ett redskap i försynens händer. De fyra där bakom tvekade, skrämda av ett sådant kompromisslöst hat och ursinne. Visst skulle de väl ödelägga världen, men var inte detta att gå för långt? Chaim Valdemar Kombatt stannade upp, red ett stycke tillbaka, drev på sina fränder och vapenbanditer, med piska och svärd, med brandfacklan i handen – ”Stå på, stanna aldrig, framåt mina vänner, tills världen under er kvävs av stanken från sin outhärdliga charm!” Sedan tystnade larmet, och skriken dog bort, och Chaim Valdemar Kombatts hingst vägrade lyda. De fyra försvann bort mot solnedgången, och domedagen rann honom ur händerna igen. Han snarkade.

Ibland lekte Chaim Valdemar Kombatt med döden. Han smög ut om natten när staden låg öde och alla de glada och lyckliga sov – utmed huvudleden, ned till motorvägen, tog sig över staketet och ut i mitten av körbanan där han dansade fram mellan sladdande bilar. Framför dem sprang han, och mellan dem, bakom dem, under en väldig långtradare någon gång, nära, så nära att han kunde se skräcken i deras ögon. Skräcken för vad? Det var ju inte de som skulle dö! ”Hycklare!” skrek Chaim Valdemar Kombatt efter bilarna som vinglade vidare i sina mäktiga hundratjugo knyck. Rädda för vad? Men visst ja! – obehaget, det faktum att deras tillrättalagda liv för ett ögonblick såg ut att rubbas något litet stycke. De fruktade det obekväma, det som inte ingick i den sedan länge utstakade färdplanen. I helvete att de brydde sig ett spår om Chaim Valdemar Kombatt! Han såg en rasande Mercedes rusa fram i fjärran, väntade i vägrenen – ”Kom igen, dra på nu, bättre kan du, satans supermes!” – såg ljuset växa, bländades, slängde sig ut framför bilen, såg skräcken, våndan, ilskan hatet; såg sig själv för ett ögonblick – och kände sedan hur backspegeln trängde in i sidan och knäckte några revben. Kollisionen kastade honom tillbaka i vägrenen där han lade sig ned i gräset och skrattade.

Smärtan drev honom framför sig när han haltande fortsatte mot bron ett par hundra meter längre bort. O denna bro, detta magnifika mästerverk och monument över människans enfald! ”Man är väl född på ena sidan”, brukade Chaim Valdemar Kombatt tänka. ”Vad har man på den andra att göra?” O som den lös i mörkret med lamporna på sina tjocka vajrar och väldiga pyloner som pekade finger mot himlen! ”Från toppen av dem kan man tala med gud!” skrattade Chaim Valdemar Kombatt, som inte alls trodde på den karlen. Dubbelvikt – revbenen sved, stack och ristade honom inifrån – kröp han fram på det tunna broräcket, en meter till vägbanan, femtio till floden därunder. Bilarna blinkade, tutade, bromsade till, och han slant, hötte åt dem med näven och skrek: ”Vill ni döda mig, kasta mig i floden med era tutor och lampor och upprörda blickar? Nåväl, gott folk, ni har lyckats, ja, lyckats, för långt länge sedan!” Och han fortsatte uppför en vajer, mot himlen, som James Bond på Golden Gate, högre och högre, bland lampor och fåglar och träck, herrens avföda, högre tills han nådde himlen och herren gud inte var där. En bro, ett torn, en bönstjälk – det finns aldrig någon där när man kommer fram. Som om han inte visste! Och så kastade han sig ut i luften, föll fritt genom mörkret – mörker, mörker överallt, floden omöjlig att urskilja, blått om dagen är blott svart om natten. Men så plötsligt, innan svart blev svart för gott, andra ljud i tystnaden, de ljud som till skillnad från ljuset inte gick att stänga ute. Babbel och bubbel och skrik och skrän och människornas triviala plågor. ”Inte nu igen!” suckade Chaim Valdemar Kombatt och öppnade ögonen för att möta mörkret i sin egen verklighet. Den verkliga verkligheten. En dag skulle han faktiskt kasta sig ut från den där bron. På riktigt. En dag. En annan dag. Men aldrig någon natt.