Drömmen i drömmen

Ibland gick Chaim Valdemar Kombatt i taket, försvann genom golvet, passerade grannarnas snuskigt välordnade liv, såg hur soffan stod rätt, som i Room Service, växterna våta och prunkande, tavlorna rätt hängda och med belysning, på rätt avstånd från varandra, inga dammtussar någonstans – kliniskt var ordet, ett skällsord, det värsta som Chaim Valdemar Kombatt kände till. I drömmen, den nya, den andra, den våta, i drömmen i drömmen förlorade han sig totalt så att modet grep honom om livet, drog med honom ut i livet, ställde honom mot andra, inte alls som han – förminskade dvärgar, patetiska, skägglösa, könlösa halvapor, ynkliga på alla sätt där de stod som lallande barnungar bredvid den väldige Chaim Valdemar Kombatt. Drömmen i drömmen, den där underbara, det skruvade varvet, och sedan ett till. Världen under täcket, ja madrassen, rent av golvet under sängen där monstren fortfarande bodde. I drömmen i drömmen och sedan ett varv till, var Chaim Valdemar Kombatt inte längre rädd för dem. Tvärtom var demonerna hans bästa vänner. Hans enda vänner. Utan dem hade han inget, hade han ingen. Grannarna levde på raken, på röken, drack lagom med kröken, åt rätt på rätt sätt, steg upp tidigt på morgonen, sprang några varv genom parken, tog bussen till arbetet, gav sig åt saltgruvan, kämpade, gnetade, gnällde en stund när de kom hem på kvällen, men aldrig att de sade ifrån, satte ned foten, sköt direktören och brände ned bygget, drog proppen ur vasken och tömde ut skiten. Aldrig att de tog ställning mot allt de klagade på! Det hade världen lämnat åt Chaim Valdemar Kombatt och hans demoner.

Drömmen i drömmen, den skruvade, tog honom med ut i parken, där löpande, loppbitna, lömska ligister håglöst rände förbi honom, joggande, tränande, jagande den dumma tanken att något kan vara perfekt. Vad är väl en perfekt kropp värd när den ändå hålls fången i saltgruvan? Dumskallar! Ett gäng ynglingar rusade rakt emot honom, självsäkert, hänsynslöst, utan att vika åt sidan för honom som gick uppför backen, till höger, precis som man skall. Chaim Valdemar Kombatt kastade sig raskt åt sidan, steg av trottoaren och satte foten i leran intill. ”Din tanklösa mygga, din tandlösa varulv!” sade han lugnt med demonernas vänskap i handen, i fickan, i Magnumrevolvern som vilade innanför byxlinningen. Ynglingarna stannade upp och en av dem vände sig om och tog några hotfulla steg mot Chaim Valdemar Kombatt. ”Var fick du luft ifrån, gubbjävel?!” undrade han hetsigt. ”Jag har inte gett dig rätt att andas!” ”Och jag inte dig…” sade Chaim Valdemar Kombatt, drog revolvern ur byxlinningen, satte den mot ynglingens panna och kramade avtryckaren. Smällen ekade mellan bergväggarna i den lilla sänkan, och sedan ett sugande, krasande ljud när ben och blod och hjärnsubstans imploderade, föll samman, rann ut genom det väldiga hålet i bakhuvudet,. Allt på en bråkdels sekund, inom loppet av nästan ingen tid alls. På och av, fanns, fanns inte; liv och lust, självhävdelse, besvikelser, vibrerande ilska och frustrationer, allt helt nyss levande, nu blott en rännil av blod och förverkad materia i rännstenen på en spatserstig i parken. Den odågan sprang aldrig mer i vägen för någon! Röken stod ännu ur den blodstänkta pipan när Chaim Valdemar Kombatt sänkte vapnet och sköt några skott i marken. Kulorna studsade, ynglingarna dansade. Bakåt, snubblande, ramlande, famlande, snabbt, i panik nedför backen, på benen, på baken, livrädda, de helt nyss så väldiga, självsäkra, välbyggda pojkarna som alltid tog precis allt som de ville ha närhelst de ville ha det. Men inte längre, aldrig mer. Chaim Valdemar Kombatt stoppade revolvern i byxlinningen, kastade en blick på den livlösa kroppen, vände på klacken och fortsatte nöjd uppför backen. Med demonerna om ryggen hade han världen, det sanna och rätta och värdet av allt i sin hand.

Grannarna bråkade, älskade, tvekade – ljudet av självsäker ängslan trängde genom golv och fönster, väggar, rent av genom täcket, madrassen, ja sängen själv, nådde till sist Chaim Valdemar Kombatt där han levde bland monstren i drömmen i drömmen, tog drömmen ur drömmen och dödade drömmen, den sista, den enda, tills ljudet blev verkligt, det där som till skillnad från ljuset inte gick att stänga ute. Demonerna höll honom inte längre om ryggen, de ruskiga pojkarna levde igen, ägde gator och torg, spatserstigar, parker, hus, himmel och helvete. Chaim Valdemar Kombatt vaknade till och blev åter en mes bland de levande. Snart blev det mörkt, rent av tyst för en stund. Då kunde han kanske våga sig ut för att handla en pizza, skaffa en kartong till att lägga på hög med de andra. ”Livet är en pizzakant”, mumlade han ännu sömndrucken. ”Någon annan har alltid ätit upp det gottiga i mitten!” Ja, någon annan hade minsann alltid ätit upp den pizza som är livet för Chaim Valdemar Kombatt. Bara i drömmen i drömmen fick han någon gång njuta av andras uppstötta lycka och glädje. Bara i drömmen i drömmen, och bara ibland.