Flickan i den röda klänningen

Chaim Valdemar Kombatt grät inte längre när han vaknade på morgonen. Han vaknade överhuvudtaget inte längre på morgonen. Tvärtom var det då som han gick till sängs. Och att gråta sig till sömns hade han slutat med en midsommarafton för snart femton år sedan, när han insåg att flickan i den röda klänningen var död. Ja, förresten, inte bara död helt nyligen, utan sedan alltid. Hon hade faktiskt aldrig levat, annat än i Chaim Valdemar Kombatts eget hjärta. Men där levde hon å andra sidan så starkt att han aldrig riktigt kunde erkänna för sig själv att hon faktiskt alltid hade varit död. För hur kan något så levande vara så dött? Därefter fanns det inte längre någon anledning att gråta sig till sömns. I stället hade han börjat gråta när han vaknade på morgonen. Men allt eftersom minnet av flickan i den röda klänningen växte ut ur hjärtat och tog över själen och blev till allt som existerade i Chaim Valdemar Kombatts tillvaro, försvann medvetenheten om resten av världen, om andra människor, om verkligheten utanför den lilla lägenheten mitt i staden. Lägenheten som han en gång hade älskat, staden där han en gång hade varit kung. Och så blev Chaim Valdemar Kombatt rädd för att se något annat än flickan i den röda klänningen, rädd för andra ljud och röster, rädd för andra synpunkter – rädd för att känna andra lukter än den av henne den där enda gången de kom varandra nära i ett fuktigt kallgarage hos en gemensam bekant som han sedan länge hade glömt namnet på. Och eftersom han alltså blev rädd för allt annat än minnet av flickan i den röda klänningen, begynte Chaim Valdemar Kombatt att gå till sängs när andra steg upp på morgonen, och undvek stiga upp förrän vid mörkrets inbrott. Och den som steg upp när han egentligen borde gå och lägga sig kunde inte längre gråta sig till sömns, och inte heller gråta när han vaknade eftersom han ju vaknade när han egentligen borde gå till sängs! Således hade Chaim Valdemar Kombatt sedan länge slutat att gråta överhuvudtaget.

Somrarna var särskilt svåra eftersom mörkret föll sent om kvällarna och ljuset kom tidigt på morgnarna. Bakom sina massiva rullgardiner kunde Chaim Valdemar Kombatt förvisso alltid leva i mörker, men ljuden blev han inte av med, och inte heller påträngande lukter. De tycktes honom som om människorna på ren jävelskap fick mer energi på somrarna. De steg upp när det ljusnade i gryningen och gick aldrig till sängs förrän vid midnatt. Staden befolkades av horder av tröttsamt glada människor som i värmen uppehöll sig på gator och torg och bullriga serveringar hela dagarna och långt in på nätterna så att det nästan var omöjligt för Chaim Valdemar Kombatt att inte konfronteras med dem om han inte inskränkte sig till att gå ut mellan ett och fyra på natten. Och i längden blev det ohållbart. Han behövde då och då skaffa något att äta, och understundom besöka en bank eller ett postkontor även om hans ekonomiska transaktioner i regel kunde skötas utan personlig inblandning. Nej, tacka visste han vintern! För även om ett fåtal situationer krävde umgänge med andra människor, kände han att det var lättare att möta dem i mörkret. Varma, soliga sommardagar påminde honom bara om den där satans lyckan som människorna alltid jagade och som alla andra ständigt tycktes finna. I mörkret en råkall vinterdag såg de åtminstone lika missnöjda, liknöjda och eländigt olyckliga ut som han själv. ”Vilka dårar”, tänkte han, ”som tror att vädret är den enda källan till lycka eller olycka!”

Med åren hade han lärt sig att sova. Han kunde sova i flera dygn i sträck, och det var under sådana perioder som han understundom kunde råka i den där dvalan som förde honom under madrassen, och sängen, till monstren på golvet där under. Drömmen i drömmen, den där underbara, där också Chaim Valdemar Kombatt fick njuta förmågan att gå genom dörren, ut på gatan, på staden, i parken, på krogen och äga ett stycke av världen, som alla de andra. Mer än de andra, förmer än de andra, de där lallande idioterna som inget begrep, ja, som levde i tron att det finns något att få utan att ge upp allt; som om någonting finns utanför, inte bara i hjärtat och själen. Chaim Valdemar Kombatt visste bättre. Allt som fanns fanns bara i honom; det äkta, det sanna och rätta, det rena – på riktigt, inte som den där falska lyckan som måste bekräftas av andra. För hur skulle andra kunna bekräfta en jätte som han? Flickan i den röda klänningen hade en gång varit den enda. Trodde han. Sedan dess visste han bättre. Hon kunde aldrig bekräfta honom – han kunde bara bekräfta sig själv genom henne, hans kärlek till henne, den rena, den rätta, på riktigt. Men aldrig att hon begrep det! Hon levde bara genom honom. Det var en härlig insikt, och den höll honom vid liv där bakom rullgardinerna i lägenheten som han en gång hade älskat. I staden där han en gång hade varit kung.