Flickan i den röda klänningen

Chaim Valdemar Kombatt grät inte längre när han vaknade på morgonen. Han vaknade överhuvudtaget inte längre på morgonen. Tvärtom var det då som han gick till sängs. Och att gråta sig till sömns hade han slutat med en midsommarafton för snart femton år sedan, när han insåg att flickan i den röda klänningen var död. Ja, förresten, inte bara död helt nyligen, utan sedan alltid. Hon hade faktiskt aldrig levat, annat än i Chaim Valdemar Kombatts eget hjärta. Men där levde hon å andra sidan så starkt att han aldrig riktigt kunde erkänna för sig själv att hon faktiskt alltid hade varit död. För hur kan något så levande vara så dött? Därefter fanns det inte längre någon anledning att gråta sig till sömns. I stället hade han börjat gråta när han vaknade på morgonen. Men allt eftersom minnet av flickan i den röda klänningen växte ut ur hjärtat och tog över själen och blev till allt som existerade i Chaim Valdemar Kombatts tillvaro, försvann medvetenheten om resten av världen, om andra människor, om verkligheten utanför den lilla lägenheten mitt i staden. Lägenheten som han en gång hade älskat, staden där han en gång hade varit kung. Och så blev Chaim Valdemar Kombatt rädd för att se något annat än flickan i den röda klänningen, rädd för andra ljud och röster, rädd för andra synpunkter – rädd för att känna andra lukter än den av henne den där enda gången de kom varandra nära i ett fuktigt kallgarage hos en gemensam bekant som han sedan länge hade glömt namnet på. Och eftersom han alltså blev rädd för allt annat än minnet av flickan i den röda klänningen, begynte Chaim Valdemar Kombatt att gå till sängs när andra steg upp på morgonen, och undvek stiga upp förrän vid mörkrets inbrott. Och den som steg upp när han egentligen borde gå och lägga sig kunde inte längre gråta sig till sömns, och inte heller gråta när han vaknade eftersom han ju vaknade när han egentligen borde gå till sängs! Således hade Chaim Valdemar Kombatt sedan länge slutat att gråta överhuvudtaget.

Somrarna var särskilt svåra eftersom mörkret föll sent om kvällarna och ljuset kom tidigt på morgnarna. Bakom sina massiva rullgardiner kunde Chaim Valdemar Kombatt förvisso alltid leva i mörker, men ljuden blev han inte av med, och inte heller påträngande lukter. De tycktes honom som om människorna på ren jävelskap fick mer energi på somrarna. De steg upp när det ljusnade i gryningen och gick aldrig till sängs förrän vid midnatt. Staden befolkades av horder av tröttsamt glada människor som i värmen uppehöll sig på gator och torg och bullriga serveringar hela dagarna och långt in på nätterna så att det nästan var omöjligt för Chaim Valdemar Kombatt att inte konfronteras med dem om han inte inskränkte sig till att gå ut mellan ett och fyra på natten. Och i längden blev det ohållbart. Han behövde då och då skaffa något att äta, och understundom besöka en bank eller ett postkontor även om hans ekonomiska transaktioner i regel kunde skötas utan personlig inblandning. Nej, tacka visste han vintern! För även om ett fåtal situationer krävde umgänge med andra människor, kände han att det var lättare att möta dem i mörkret. Varma, soliga sommardagar påminde honom bara om den där satans lyckan som människorna alltid jagade och som alla andra ständigt tycktes finna. I mörkret en råkall vinterdag såg de åtminstone lika missnöjda, liknöjda och eländigt olyckliga ut som han själv. ”Vilka dårar”, tänkte han, ”som tror att vädret är den enda källan till lycka eller olycka!”

Med åren hade han lärt sig att sova. Han kunde sova i flera dygn i sträck, och det var under sådana perioder som han understundom kunde råka i den där dvalan som förde honom under madrassen, och sängen, till monstren på golvet där under. Drömmen i drömmen, den där underbara, där också Chaim Valdemar Kombatt fick njuta förmågan att gå genom dörren, ut på gatan, på staden, i parken, på krogen och äga ett stycke av världen, som alla de andra. Mer än de andra, förmer än de andra, de där lallande idioterna som inget begrep, ja, som levde i tron att det finns något att få utan att ge upp allt; som om någonting finns utanför, inte bara i hjärtat och själen. Chaim Valdemar Kombatt visste bättre. Allt som fanns fanns bara i honom; det äkta, det sanna och rätta, det rena – på riktigt, inte som den där falska lyckan som måste bekräftas av andra. För hur skulle andra kunna bekräfta en jätte som han? Flickan i den röda klänningen hade en gång varit den enda. Trodde han. Sedan dess visste han bättre. Hon kunde aldrig bekräfta honom – han kunde bara bekräfta sig själv genom henne, hans kärlek till henne, den rena, den rätta, på riktigt. Men aldrig att hon begrep det! Hon levde bara genom honom. Det var en härlig insikt, och den höll honom vid liv där bakom rullgardinerna i lägenheten som han en gång hade älskat. I staden där han en gång hade varit kung.

Drömmen i drömmen

Ibland gick Chaim Valdemar Kombatt i taket, försvann genom golvet, passerade grannarnas snuskigt välordnade liv, såg hur soffan stod rätt, som i Room Service, växterna våta och prunkande, tavlorna rätt hängda och med belysning, på rätt avstånd från varandra, inga dammtussar någonstans – kliniskt var ordet, ett skällsord, det värsta som Chaim Valdemar Kombatt kände till. I drömmen, den nya, den andra, den våta, i drömmen i drömmen förlorade han sig totalt så att modet grep honom om livet, drog med honom ut i livet, ställde honom mot andra, inte alls som han – förminskade dvärgar, patetiska, skägglösa, könlösa halvapor, ynkliga på alla sätt där de stod som lallande barnungar bredvid den väldige Chaim Valdemar Kombatt. Drömmen i drömmen, den där underbara, det skruvade varvet, och sedan ett till. Världen under täcket, ja madrassen, rent av golvet under sängen där monstren fortfarande bodde. I drömmen i drömmen och sedan ett varv till, var Chaim Valdemar Kombatt inte längre rädd för dem. Tvärtom var demonerna hans bästa vänner. Hans enda vänner. Utan dem hade han inget, hade han ingen. Grannarna levde på raken, på röken, drack lagom med kröken, åt rätt på rätt sätt, steg upp tidigt på morgonen, sprang några varv genom parken, tog bussen till arbetet, gav sig åt saltgruvan, kämpade, gnetade, gnällde en stund när de kom hem på kvällen, men aldrig att de sade ifrån, satte ned foten, sköt direktören och brände ned bygget, drog proppen ur vasken och tömde ut skiten. Aldrig att de tog ställning mot allt de klagade på! Det hade världen lämnat åt Chaim Valdemar Kombatt och hans demoner.

Drömmen i drömmen, den skruvade, tog honom med ut i parken, där löpande, loppbitna, lömska ligister håglöst rände förbi honom, joggande, tränande, jagande den dumma tanken att något kan vara perfekt. Vad är väl en perfekt kropp värd när den ändå hålls fången i saltgruvan? Dumskallar! Ett gäng ynglingar rusade rakt emot honom, självsäkert, hänsynslöst, utan att vika åt sidan för honom som gick uppför backen, till höger, precis som man skall. Chaim Valdemar Kombatt kastade sig raskt åt sidan, steg av trottoaren och satte foten i leran intill. ”Din tanklösa mygga, din tandlösa varulv!” sade han lugnt med demonernas vänskap i handen, i fickan, i Magnumrevolvern som vilade innanför byxlinningen. Ynglingarna stannade upp och en av dem vände sig om och tog några hotfulla steg mot Chaim Valdemar Kombatt. ”Var fick du luft ifrån, gubbjävel?!” undrade han hetsigt. ”Jag har inte gett dig rätt att andas!” ”Och jag inte dig…” sade Chaim Valdemar Kombatt, drog revolvern ur byxlinningen, satte den mot ynglingens panna och kramade avtryckaren. Smällen ekade mellan bergväggarna i den lilla sänkan, och sedan ett sugande, krasande ljud när ben och blod och hjärnsubstans imploderade, föll samman, rann ut genom det väldiga hålet i bakhuvudet,. Allt på en bråkdels sekund, inom loppet av nästan ingen tid alls. På och av, fanns, fanns inte; liv och lust, självhävdelse, besvikelser, vibrerande ilska och frustrationer, allt helt nyss levande, nu blott en rännil av blod och förverkad materia i rännstenen på en spatserstig i parken. Den odågan sprang aldrig mer i vägen för någon! Röken stod ännu ur den blodstänkta pipan när Chaim Valdemar Kombatt sänkte vapnet och sköt några skott i marken. Kulorna studsade, ynglingarna dansade. Bakåt, snubblande, ramlande, famlande, snabbt, i panik nedför backen, på benen, på baken, livrädda, de helt nyss så väldiga, självsäkra, välbyggda pojkarna som alltid tog precis allt som de ville ha närhelst de ville ha det. Men inte längre, aldrig mer. Chaim Valdemar Kombatt stoppade revolvern i byxlinningen, kastade en blick på den livlösa kroppen, vände på klacken och fortsatte nöjd uppför backen. Med demonerna om ryggen hade han världen, det sanna och rätta och värdet av allt i sin hand.

Grannarna bråkade, älskade, tvekade – ljudet av självsäker ängslan trängde genom golv och fönster, väggar, rent av genom täcket, madrassen, ja sängen själv, nådde till sist Chaim Valdemar Kombatt där han levde bland monstren i drömmen i drömmen, tog drömmen ur drömmen och dödade drömmen, den sista, den enda, tills ljudet blev verkligt, det där som till skillnad från ljuset inte gick att stänga ute. Demonerna höll honom inte längre om ryggen, de ruskiga pojkarna levde igen, ägde gator och torg, spatserstigar, parker, hus, himmel och helvete. Chaim Valdemar Kombatt vaknade till och blev åter en mes bland de levande. Snart blev det mörkt, rent av tyst för en stund. Då kunde han kanske våga sig ut för att handla en pizza, skaffa en kartong till att lägga på hög med de andra. ”Livet är en pizzakant”, mumlade han ännu sömndrucken. ”Någon annan har alltid ätit upp det gottiga i mitten!” Ja, någon annan hade minsann alltid ätit upp den pizza som är livet för Chaim Valdemar Kombatt. Bara i drömmen i drömmen fick han någon gång njuta av andras uppstötta lycka och glädje. Bara i drömmen i drömmen, och bara ibland.

En varg, inte en hund

En morgon när Chaim Valdemar Kombatt vaknade satt Döden på sängkanten. ”Ge mig en anledning…” sade han och ryckte uppgivet på axlarna. ”Till vad?” undrade Chaim Valdemar Kombatt misstänksamt. ”Till varför jag skall låta dig leva”, förklarade Döden. ”Jag har ingen!” svarade Chaim Valdemar Kombatt och drog täcket över huvudet. ”Tack!” sade Döden och var inte längre där. Under täcket var det alldeles svart. Lika svart som den lägenhet där Chaim Valdemar Kombatt framlevde sina dagar bland snabbmatskartonger, dammtussar, smutsiga strumpor, ohyra, vissnade växter, diskberg i vasken och grönsurnad mjölk. ”Jag finns inte, finns inte, finns inte!” mumlade han för sig själv under det svettfläckade täcket. ”Mörkret är allt som finns. Mörkret och de väldiga drömmar som är dess avkomma!” Han ångrade att han hade varit snäsig mot Döden och tittade fram för att be om förlåtelse, men Döden var ju inte längre där. Döden var bara nöjd. Chaim Valdemar Kombatt levde i mörkret, han hörde redan till de döda, utan att ta någon plats i evigheten. Ja, Döden hade all anledning att vara nöjd.

Ljudet störde Chaim Valdemar Kombatt. Ljuset kunde han döda, men aldrig ljudet – den där tjatiga, stötiga, grymma, förvridna, hålögda, groteska, ondsinta påminnelsen om att där ute i ljuset fanns en annan värld som var verklig, på riktigt, befolkad av riktiga människor. En värld full av snusk och våld och mord och vällust, kött och blod och skändligheter. En värld full av nöjen. Han hörde dem genom fönstret, på gården och gatan, de verkliga, riktiga människorna – babblande, skvallrande, mullrande, myllrande, glada och ledsna. Levande. De skrek och viskade, visslade, tutade, rapade, pruttade, suckade, pratade. Smackade när de kysste varandra. ”O ve, o ve, ohyra!” Chaim Valdemar Kombatt kastade rasande täcket åt sidan, steg ur sängen och raglade ut i vardagsrummet. I mörkret fastnade han i ett par byxor som låg slängda på golvet och föll platt mot den skitiga plastmattan. Huvudet fick sig ett slag som för ett ögonblick gjorde honom medvetslös – som om Döden åter satt på sängkanten. Som om Döden hade känt förbarmande med honom. ”Dumheter!” svor Chaim Valdemar Kombatt. ”Döden känner inte förbarmande med någon.” Nej, det gjorde han inte. Men Chaim Valdemar Kombatt var omtöcknad, och den där plastmattan var inte så dum, och efter en liten stund försvann han in i en behaglig dvala.

Ljudet från livet på gatan, det levande, vyssjade honom till sömns – men nej, inte till sömns, utan snarare till det där landet djupt inne i hjärnan, i kroppen, där också Chaim Valdemar Kombatt fick leva bland mössen en stund. Den enda människan bland sex miljarder gnagare! Han kände sig stark, faktiskt oövervinnelig. Lemmarna lämnade tyngdlagen bakom sig, ögonen såg bara inåt, och öronen hörde blott inåt, och näsan förnam bara lukterna inifrån. Kroppen flöt ut över golvet, blev till hektoplasma, och Chaim Valdemar Kombatt blev till ett spöke. Fantomen, den vandrande vålnaden, på stadens gator, men osynlig, inte som Mr Walker i solbrillor, trenchcoat och hatt. ”Jag är en varg, inte en hund…” mumlade Chaim Valdemar Kombatt utan att läpparna rörde sig. Och vargen rusade nedför gatorna, försvann in i gränderna, svarta och mörka och fulla av ohyra, jagade ut de eländiga, snuskiga, ruskiga, våldsamma, öppnade pulsådern med sina tänder och drack av det sprutande blodet. Överallt i staden låg berg av sönderslitna kroppar. Vattnet i rännstenen färgades rött. Vargen ylade och allt blev stilla. Allt blev tyst. Äntligen. Chaim Valdemar Kombatt somnade, lycklig, så lycklig som han kunde vara. Saliv rann ur mungipan på honom och bildade en pöl på golvet som löste upp smutsen och blev till en motbjudande goja. Han snarkade vällustigt, andades ut med sådan kraft att saliven och gojan for ut över golvet. Ännu en fläck, ännu en dynghög av elände. Kanske kom Döden tillbaka imorgon? Han snarkade till igen. Kanske imorgon, men inte just nu. Just nu var Chaim Valdemar Kombatt en varg.