Ett spöke bland andra

I mörkret, i vakenheten, ser Chaim Valdemar Kombatt spöken. Överallt i lägenheten lurar de på honom: bortsprängda ben i gyttjan i Paschendael; ett kvarglömt huvud i en hjälm på sluttningarna vid Cassino; tangel av tarmar som blottats av kartescher vid Breitenfeld; brinnande spädbarn i Baghdad (nu och för sjuhundrafemtio år sedan); bortskjutna ögon vid Agincourt; gravida kvinnor med magarna uppskurna, plundrade, i Nanjing; ruttnande, stinkande, uppsvullna, blåsvarta kroppar vid Antietam; avskjutna, brinnande lemmar på Victory; djupfrusna åldringar med vidöppna munnar och rimfrost i skägget i havet intill Wilhelm Gustloff; förkolnade, svarta, förkrympta lämningar av det som en gång var människor i en bunker på Iwo Jima. De lever i badkaret, i garderoben, på hatthyllan, under soffan och köksbordet, i tvättmaskinen, bakom bokhyllan, och – värst av allt! – under sängen – den säng där Chaim Valdemar Kombatt framlever nästan all sin tid. Ibland, i ’bäst av allt’, när allt är bäst och han faller i den där dvalan, drömmen i drömmen och ännu ett varv, då händer det att han försvinner genom madrassen, genom sängen, ned till golvet därunder och trivs bra med spökena som lever där. Men annars är han rädd för dem. Hemska tanke, fruktansvärda smärta – han är nästan alltid rädd för dem!

Han hör dem om natten, när allt för en gångs skull är tyst därute – bladder, pladder, tjat, prat, tjut och lycka borta för ett lyckligt ögonblick. Och likväl får han inte njuta, inte han, den väldige Chaim Valdemar Kombatt. Rädd för spöken, för demonerna därunder honom. Namnlösa, harmlösa – bilder av vanställda människor från långt tillbaka som han aldrig har gjort något ont. Och ändå väljer de att hemsöka honom! Han drar täcket över sig, sluter det om huvudet, trycker sig mot madrassen, men ljuden består – vinande, kvidande, gråtande, lidande, grinande, svidande, längtande, hatande, älskande, döende. Chaim Valdemar Kombatt svettas blodkroppar under sitt täcke, ryser så att sängen skakar, ser de odöda hasa sig fram över golvet och resa sig, slita av honom täcket och lägra honom med sina förtvinade stumpar till könsorgan. Han skriker, och precis som de ljud som inte går att stänga ute, försvinner hans ut på gården och ekar svagt mellan huskropparna. Kanske till förtret för någon yrvaken granne, men knappast till hjälp för Chaim Valdemar Kombatt. Han kastar av sig täcket och rusar upp ur sängen. I dörröppningen blir han stående, darrande, skakande, ristande, skälvande, klarvaken, helnaken, naken och utlämnad, helt i deras våld, dessa skamlösa spöken. Framför honom slagfältet.

Detta myller av gångar och gränder, prång, berg, skyttegravar, leråkrar, bunkrar, kullar, skogsdungar, sandstränder, böljande vågor av flytande pizzakartonger. Livflottar. Detta oändliga, livsfarliga vardagsrum. I början, som alltid, blott mörker och kaos, som i striden, tills ögat vänjer sig och finner skärpan, och se, där i soffan den svarta gestalten av kött som bränts djupt in i benen, helt svart utom tänderna, vita, de blänker när vålnaden – ja, denna hemska! – reser sig ur soffan, och skrattande – vita! – går mot Chaim Valdemar Kombatt. Han ryggar tillbaka, ser bort mot bokhyllan, den svarta försvinner, men där, i dunklet, en man med bortskjuten käke och hjärnan i munnen, händerna utsträckta – de bortsprängda, avskjutna – vädjande, som om Chaim Valdemar Kombatt kunde lindra hans sedan länge bortglömda smärta. ”O, den som ändå fick vara i dina kläder!” utbrister han plötsligt, chockad över sin dristighet. Mannen med hjärnan i munnen stannar upp, tittar sorgset på den triumferande Chaim Valdemar Kombatt och försvinner i ett moln av damm – som när Buffy sticker pålen i hjärtat på vampyrerna. Han känner modet nu; makten över liv och död – nej inte liv, men död. Han styr de döda, dem han kan styra. Man kan bara härska över sina likar.

Under soffbordet en annan, en som legat ganska länge, nästan bara vita benen kvar. Return of the living dead? ”Nej, det hoppas jag verkligen inte!” tänker den allt tuffare Chaim Valdemar Kombatt och drömmer sig bort till en bättre värld. I köket ser han dem inte längre. Häromnatten låg det ett halvt förruttnat huvud i kylskåpet, häromdagen satt en man med en björkstör i stjärten och kved vid det svarta fönstret. Nej, han ser dem inte längre. Annars ser han dem nästan alltid. Dags att gå till sängs igen, dags att tränga genom madrassen och sängen, ned till golvet; dags att umgås med dem, leva med dem, älska med dem. De döda, de riktigt döda. De som är som han, dem han alltid ser. Den han alltid ser. Chaim Valdemar Kombatt ser allt, har sett allt, blir lika rädd för det – och stursk igen! Han har sett sig själv med en björkstör i röven, men aldrig någonsin på ett kors. Han drar åter täcket över huvudet. Kanske att han hoppas.